Ja, varför håller man på och gör sig till? Varför hälsar man glatt fast man egentligen har bråttom och helst hade sluppit artighetsfraserna? Jag tror förklaringen stavas civilisation.

Med en civilisation följer regler och konventioner. Man hälsar för att visa medmänniskor, som är en del av samma civilisation, respekt. Vi är trots allt medberoende och behöver varandra. Kanske inte idag, eller imorgon, men någon dag sitter vi där och ber om en tjänst. Utan visad aktning uteblir tjänsten och det kontrakt varpå hela vårt samhällsbygge vilar tycks inte lika självklart.

Av samma anledning ser vi på brottslingar med allt annat än blida ögon. De har brutit mot kontraktet, betett sig ociviliserat; ställt sina egna behov före gruppens. Visst finns det utrymme för individuell särprägel, men bara så länge denna individualism inte drar undan mattan för samhället i stort. Klä dig gärna originellt, men passa dig så att du inte väcker anstöt. Tyck och tänk gärna originella tankar, men akta dig för att reta upp dina kollegor. Sensmoralen: bit inte den hand som föder dig, håll dig till flocken och observera hur majoriteten förhåller sig.