Är det så att Sir Roger Scrutons idé om oikofobi har bärkraft? Mycket i vår samtid tyder på det, även om begreppet som sådant snarast har kidnappats av grumliga organisationer med rasistiska syften. Samtidigt är det naturligtvis ett tecken på att vi fått en global arena att förhålla oss till. Den hembygd vi knappt lämnade för hundra år sedan tycks idag ha blivit en belastning. Gräset tycks grönare på andra sidan; resor till främmande länder har blivit ett sätt att påvisa hur bildad och upplyst man är.

Begreppet oikofobi myntades av poeten Robert Southey redan 1808, men har kanske mest kommit att förknippas med numera bortgångne konservative engelske filosofen Roger Scruton. Att vara oikofobisk innebär i sin enklaste form att inneha en aversion och motvilja mot sin egen hemmiljö bottnande i en rädsla för sitt hem. Det är också en tendens att kritisera eller förkasta sin egen kultur och berömma andra kulturer, en slags självförakt som faller väl i den svenska myllan där ord som ”osvensk” fått en positiv innebörd.

Scruton såg ungdomens önskan bort från hembygden och längtan till fjärran länder i kombination med en total likgiltighet och grunda kunskaper om sin egen kultur som något egendomligt. En extrem aversion mot det heliga och motverkandet av sambandet mellan det heliga och den västerländska kulturen beskrivs som det underliggande motivet för oikofobi, inte att det judeo-kristna arvet ersätts med ett annat sammanhängande tros-och identitetssystem. Oikofobens paradox verkar vara att all opposition som riktas mot västerlandets teologiska och kulturella tradition skall uppmuntras även om den är betydligt mera provinsiell, exkluderande, patriarkal och etnocentrisk.

Scruton ifrågasätter oppositionen och ser med bävan hur en minoritet högljutt tar avstånd från tidigare generationers kanon i form av litteratur, historia och traditioner. Enligt Scruton är det dumdristigt att bortse från tidigare generationers strävan, både intellektuellt och materiellt. Människan är till sin natur i stort densamma varför det märkliga tankefelet som uppstått i västvärlden att vi kan börja om från början och göra om den mänskliga naturen, det mänskliga samhället och lyckans möjligheter framstår som mycket märkligt, enligt Scruton. Det är som om våra förfäders kunskap och erfarenhet nu kan begravas i tankens kompost.

Samtidigt växer givetvis motståndet till denna självföraktande hållning fram. De som vill ha djupa rötter och en känsla för hembygden har blivit fler. Traditionellt civilisationsbyggande i form av historisk tillhörighet, högtider och traditionellt familjeliv blir mål för allt fler. Det är måhända också ett uttryck för en önskan att finna tillhörighet i den globala byn. Den digitala rotlösheten kompletteras med rötter i fysisk mylla, en mylla som i bästa fall vårdats av generationer före dig.